storyteller

Två av mina sysslingar kommer hit imorgon. Jag vet inte vad jag ska tycka , de är 5 och7 år. Jag är alldeles borta. Känns som om mitt huvud är gjort av betong. Men det gör inte ont. Bara tungt!
//Rödluvan


"Människor som bor i städer har längre och tjockare näshår än de som bor på landet."

"En cigarett tar bort ca 5 minuter från en rökares liv."

"En elefanttand kan väga 5,5 kilo."

"Hästar står upp ca 92% av dess liv. Till skillnad från människans 23%."

Hehe, vaknade alldeles för sent idag och pappa slläpade bokstavligen ut mig ur sägnen! Ja livet är hårt ibland. Jag sa upp mig från teatern igår. Eftersom jag är en av huvudrollerna ville han först att jag skulle stanna kvar tills uppvisningen men sedan bestämdes det att min reserv skulle vara "jag" och att hennes plats skulle en nykomling ta. Fråga mig inte vem. Han var inte där. Jag måste komma och glo på dem när de har uppvisning. Ska du med? Kram Rödluvan

Oroa dig inte! Han svarar snart, det är jag säker på. Kom ihåg att andas (det är A och O i ett lyckat liv!) och i värsta fall ring. Jag vet att du säkert inte vill det, men det är ett tips. Ringer du måste han svara! Jag tycker det var bra att du frågade BF(=Boy Friend) om han ville göra något! Stå på dig!! Kram Rödluvan

Hjälp!! Vad har jag gjort!!? Jag skickade ett sms till du-vet-vem och frågade om vi ska träffas på söndag.
Men han har inte svarat än. :( Hoppas han gör det innan jag ska gå och lägga mig, annars kommer jag aldrig kunna somna. Säg nå lugnande!

---    
Kapitel 2

De gröna ögonen stirrar förskräckt tillbaka. Överrumplad, men det är förståeligt eftersom jag precis kommit farande och förstört hans frilla. Okej, en aning pinsamt medger jag, men jag låtsas som ingenting och ler mot honom.

   "Hoppsan! Sorry, trodde du var någon annan." Han tittar på mig, inte tittar som i tittar, han studerar mig uppifrån och ner. Det är något som jag känner igen i den där granskande blicken, men jag hinner inte fundera längre eftersom dörren slås upp på vid gavel.

   "Jenny!" ekar Lukas röst emot rummet.

   "Lukas!" skriker jag och störtar upp från stolen och springer mot honom med öppna armar. Han breder också ut sina, men då vi möts på mitten omfamnar jag bara luften. Han har smitit under mina armar och tar tag i mig och kastar upp mig på axeln. Jag borde nog tillägga att Lukas är stor, lång och stark, dessutom rynkar han på näsan när han är nervös.

   "Vad gör du?" flämtar jag dramatiskt. "Släpp ner mig!" Han skakar på huvudet.

   "Jag är ledsen Jenny, jag älskar dig inte längre."

   Jag ger upp ett skrik. "Varför?"

   "Du är för konstig."

   Jag börjar gråta. "Älskar du mig inte ska du inte leva!" säger jag och biter honom i örat. Han vacklar till och faller ihop under mig.

   "DU!" skriker Hanna från dörren och rusar mot mig. "Hur kunde du?" Hon kastar sig över mig och vi tumlar runt tills vi tillslut ligger i en skrattande hög alla tre.

   "Hej!" säger Lukas till Hanna och mig när vi rest oss. Lukas lite mindre graciöst än Hanna som ser ut att sväva upp. Lukas ser ut som om han reser sig på en stock.

   "Öh, inte för att verka oartig, men vad var det där för något?" Killen jag så snällt sabbade frisyren för kommer fram till oss.

   "Hej!" flinar Lukas och tar tag i killens hand och börjar skaka den frenetiskt. "Det där var vår morgonhälsning." Och innan Rufset hinner säga något fortsätter Lukas. "Du måste vara en nykomling. Välkommen till Dionysos lärlingar! Jag är Lukas och det här är Hanna och Jenny." Han pekar på Hanna och mig.

   "Tack" säger han och gör sig fri från Lukas som fortfarande skakar hans hand. Han ler mot Lukas och fingrar på ringen han har på sitt högra ringfinger.

   "Det där känner jag igen!" utropar jag.

   "Inte nu igen!" utbrister Lukas och Hanna i kör och himlar överdrivet till varandra.

   "Det finns bara en till som gör sådär!" fortsätter jag som om jag inte ser hur Hanna suckar.

   "Vad pratar hon om?" frågar Rufset och ser väldigt förvirrad ut. (Han måste väl undra vilket dårhus han hamnat i).

   "Vänta får du se." Hanna lutar sig fram och ser allmänt förstående ut. "Hon gör jämt såhär. Förra nykomlingen skrämde hon bort. Han sprang ut genom dörren!" Rufset ser en smula oroligt ut och vet inte om han ska ta det som ett skämt eller bokstavligt.

   "Du är Adam Ericsson, 15 år gammal, går för tillfället i 9H men eftersom den klassen ska delas kommer du snart att gå i en annan klass. Du drar handen genom håret när du är osäker på någonting och fingrar på din ring då du funderar. Du har för övrigt Linnéa Larsson, en mycket populär tjej bland killarna, hängande över dig och som du ser som en igel placerad på din högra axel." Adam glor på mig som om jag precis har dragit fram en näsduk ur örat.

   "Du förstår", säger Hanna och lutar sig närmare Adam. "Jenny är våran egen spågumma!"

   "Jag förstår." säger Adam och ser inte alls ut att förstå.

   "Nej det gör du inte! Du drar handen genom håret!" Adam drar snabbt ut handen ur håret och börjar skratta.

   "Du är rätt ovanlig du."

   "Verkligen! Tro mig." Bella kommer fram till oss med Gustav och Yngve i släptåg. Gustav och Yngve är tvillingar och är identiska. Dem rör sig till och med på samma sett, men jag kan se skillnaden på dem ändå, vilket är rätt bra eftersom ingen annan kan det.

   "Hej!" strålar Bella och ger Adam en kram. "En nykomling! Välkommen." Adam ser överrumplad ut över Bellas kärvänliga bemötande, men finner sig och ler tillbaka. "Vad kul att du ville börja! Det var bra att du ringde först. Adam var det väl?"

   "Ja" säger Adam samtidigt som det kommer fler personer in i rummet.

   "Det här är Adam!" säger Bella när alla sitter sig i en ring på golvet. Hon är alltid glad och alltid snäll. Hon är faktiskt en av de få personer som jag inte kan läsa av. Jag vet inte när hon ljuger eller döljer någonting och det känns rätt skönt egentligt. "Han har börjat hos oss idag. Ta väl hand om honom." Hon ler glädjestrålande.

   "Du kom lägligt." säger hon vänd mot Adam. "Vi ska bestämma vilken pjäs vi ska spela. Några förslag?" Alla börjar genast prata i munnen på varandra. Som vanligt. Det är alltid så här. Vi låter som ett gäng apor på zoo.

   "Kan vi inte göra en västen komedi?"

   "Nej, vi gör Romeo och Julia!"

   "Men det gjorde ju andra gruppen förra året!" säger Bella. Hon har papper och penna och antecknar förslagen.

   "Men vad säger ni om en saga?" undrar Ju som sitter med knäna uppdragna till hakan.

   "Det är ingen dum ide." utbrister jag. "Fast kan vi inte göra en modern version?"

   "Ja, Snövit!" bestämmer Bella och alla tystnar. Det är Bella som är "chefen" i Dionysos lärlingar. Det är hon som bestämmer (tillsammans med oss) vad vi ska göra för pjäs, vilka roller vi ska ha och hur vi ska agera på scen. Man kan säga att det var hon som skapade Dionysos lärlingar. Jag var den första som anmälde mig, innan hade jag varit med en termin i den andra teatergruppen.

   "Pax för Butter!" tjoar jag och Adam flinar.

   "Vaddå?" undrar jag och gör om min röst till en gammal knarrig gubbes. "Påstår du, unge man, att jag inte kan spela en gammal tjurig gubbe?" frågar jag surt. "Jag minns att på min tid", fortsätter jag. "så var ungdomen minsann väluppfostrade." Jag hytter åt honom med pekfingret. Adam fortsätter flina och tar upp händerna som för att lugna ner mig.

   "Jag ber om ursäkt, farfar." säger han med oskyldig röst.

   "Bah. Ungdomen borde lära sig veta hut! Farfar, jag säger då det." Resten av gruppen skrattar.

   "Nja, jag hade tänkt att du skulle spela Snövit." Bella småler.

   "Men hon är ju värsta mesen!" utropar jag irriterat. "Jag vill vara en rolig roll, inte någon som sjunger för rådjur."

   "Du skulle vara perfekt för rollen."

   "Är det bara för att jag har svart hår? För i sådana fall skulle Gustav kunna vara snövit!"

   "Men jag ville ju spela den elaka styvmorsan." skämtar Gustav.

   "Jag ville ju vara henne!" Yngve låsas vara avundsjuk.

   "Skärpning." säger Bella lätt. "Jenny, du är snövit! Du kan göra en parodi av henne om du vill."

   "Ja! Kan hon inte flirta med alla dvärgarna? Och tycka att hon är oemotståndlig?" säger jag och drar upp mungiporna i ett stort, inställsamt och sliskigt flin. Jag vrider på huvudet och tittar trånande på Adam som sitter bredvid.

   "Åh, shit." utbrister han och ryggar bakåt. Resten av gruppen tittar frågande på.

   "Darling!" kurrar jag mjuk och kastar mig om halsen på honom. "Jag har saknat dig! Har du saknat mig?" Min röst är gäll och sockersöt. Det är knäpptyst, men sedan börjar Yngve skratta. Adam lyckas tydligen återfinna medvetandet för han puttar undan mig.

   "Gud, gör aldrig om det där!" säger han och tar ett djupt andetag.

   "Förlåt!" flinar jag. "Var det inte likt?"

   "Snövit?" undrar Lukas och kliar sig i huvudet. Jag tror inte jag behöver berätta att han inte fattar situationen.

   "Nej, Linnéa. Det var skitlikt!" Adam tittar imponerat på mig, samtidigt som han drar handen genom håret. "Du är bra!"

   "Tackar" Jag känner mig glad. Trots det faktum att Adam, som ser rätt läcker ut, knuffade bort mig då jag kramade honom och sa att jag aldrig mer fick göra om det. Fast man kan ju också tolka sättet han sa det på att han menade att jag inte skulle krama honom när jag låtsas vara Linnéa.

   Bella       
---
Vad ska jag skriva nu? Har inte en ide i huvudet hjälp mig!!!!!!! Kram Rödluvan