storyteller

Här kommer början på berättelsen. Säg va du tycker. :P


Jag ger David en sista puss och börjar sen gå hemåt. Jag är inte riktigt säker på om jag vill komma hem. Vet inte om jag vill möta mamma. Hon verkade inte må bra imorse. Är rädd att hon har gjort det hon brukar, men som hon inte borde. Funderar på att vända om och ta bussen in till stan istället. Men samtidigt så vill jag hem och se hur hon mår. Hon kanske behöver mig. Medians jag går längs vägen så börjar det regna. Först lite dugg bara, men sen öppnar sig himmelen. Jag börjar springa. Springer så fort jag bara kan. Känner hur vattnet börjar tränga sig in på huden. Hur allting blir blött. När jag äntligen kommer in genom porten stannar jag för att hämta andan. Jag känner hur hjärtat slår fort i bröstet. Min orosklump i magen växer för att gå upp och möta sanningen. När jag fått andningen under kontroll så kliver jag in i hissen för att åka upp till lägenheten på tredje våningen. Jag tvekar lite utanför ytterdörren men trycker sen bestämt ner handtaget. Det prasslar under fötterna när jag kliver in och märker att posten inte är upp plockad. Det är alldeles tyst i lägenheten. Min orosklump växer sig ännu större. Jag tar av mig skorna och jackan, går in på mitt rum och byter kläder innan jag sedan ska kolla till mamma. Min rädsla besannades. När jag öppnar dörren till mammas sovrum slår doften av alkohol mot mig. Hon ligger på sängen och på golvet nedanför står halvfulla flaskor. Jag suckar och kliver in och lägger en filt på henne. Hon tittar upp med flackande blick och säger:

- Jaha, är du hemma.

- Mm, svarar jag kort.

Innan jag går ut ur rummet så tar jag flaskorna för att försöka förhindra att hon dricker mer.

Jag häller ut resten av innehållet i vasken. Ställer sedan flaskorna under diskbänken innan jag sätter mig för att ta något att äta. Jag kollar i kylen. Det ända som finns där är en liten bit ost och en mjölkliter som visar sig ha gått ut i datum. "Fan, mamma har inte varit och handlat." Jag smäller igen kylskåpsdörren och går in till mamma.

- Varför har inte du varit och handlat? Frågar jag irriterat.

- Va? Undrar hon förvirrat.

- Handlat, du sa ju att du skulle göra det.

- Åå, juste, det glömde jag.

- Så du har inte ätit något idag?

- Nej, det kanske jag inte har.

- Du måste ju äta.

- Jag va inge hungrig.

- Du tog spriten istället.

- Ja, det gjorde jag visst.

Hon tar sig om huvudet som tyder på huvudvärk och sätter sig upp. Hon kollar på mig.

- Varför ser du så sur ut? Frågar hon förvånat.

- För att du aldrig tar ansvar. Du bara ligger hemma.

- Ja, men du vet att jag inte mår så bra.

- Mamma, kom över pappa någon gång. Det har snart gått två år. Du måste ta tag i ditt liv.

- Sluta tjata.

Jag suckar och säger:

- Jag orkar inte diskutera det här med dig en gång till. Jag går och handlar istället. Du kan väl gå upp och ta en dusch? Du luktar inte så trevligt.

Jag går ut i hallen och sätter på mig skorna. Dom är fortfarande fuktiga inuti. Jag tar en annan jacka från garderoben och tar sen ett paraply innan jag går ut. På vägen mot affären försöker jag och inte tänka på mamma. Men det är svårt. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag tänker: "Inte gråta nu. Kom igen, inte gråta ute så folk kan se."

   När jag sen en stund senare går i affären och plockar ihop det nödvändigaste får jag syn på min lärare Karin. Jag går in bland hyllorna och hoppas att hon inte sett mig. Men det va för sent.

- Kajsa? Är det du?

Jag vänder mig om.

- Ja, men det är det ju. Jag tyckte väl det.

- Hej, säger jag lite tyst.

- Jaha, är du ute och handlar?

- Ja.

- Mm, är allt bra?

- Ja, ljuger jag och säger.

- Okej, va bra.

Hon ler mot mig och säger sedan:

- Nää, nu ska jag ta och handla klart. Jag har en massa prov som väntar på mig hemma på att bli rättade. Hejdå.

- Hejdå.

Jag känner hur jag velat ropa tillbaka henne. Berätta allt. Men jag kan inte. Jag vet att hon redan vet lite. Hon vet att mamma inte mår så bra. Men hon vet nog inte hur illa det egentligen är. Ibland i skolan försöker hon fråga lite försiktigt om hur det är hemma. Men jag säger alltid att det är bra. Vill inte berätta sanningen. Ibland funderar jag på varför jag inte berättar. Skäms jag? Eller vad är det?